Idag fick jag reda på en hemsk sak. Min gamla tyskalärare Bill Larsson har gått bort.
Läste ett blogginlägg om honom som faktiskt var rätt rörande!

Jag kopierade:


 Till minne av Bill Larsson
För sju år sedan knatade jag in på träningen i Kumlahallen. Ni vet en sådan där typisk sporthall i en mellansvensk stad. Efter några års harvande i Åmål Basket och division tre flyttade jag till Örebro för att plugga och spela basket- Valet föll på Kumla REAL i division 2. Lagom nivå för en 178 centimeter kort shootinguard som drömde om dunkar och spinmoves.

Laget var ett väldigt speciellt sådant. Inte minst för att det var fyllt till bredden med orginal. En av alla de speciella människor jag träffade i Kumla REAL hette Bill. Han var speciellt orginell på ett fint sätt. Bill var lagets diktare, han fick tre diktsamlingar utgivna och bemästrade det svenska språket på ett sätt som bara en speciell människa kan göra. Ett kärt minne är när han gästade min klubb som jag drev när jag var student. Jag gillade tanken att sätta upp Bill på scenen som sedan skulle läsa dikter för de vilsna popmänniskorna. Ett kärt minne. Bill vågade göra det annorlunda och kom faktiskt trea i Poetry Slam-SM.

Bill kunde bara inte skriva. Han kunde också spela basket. Han var oerhört svårstoppad i division två. Han använde sina 194 centimeterar på ett orginellt sätt. Jag minns en av hans mest karaktäristiska "moves" som var när drev hårt mot korgen för att sedan sträcka upp sin långa arm och sedan smidigt "hooka" in bollen över den förvånande försvararen.

Han var bra att spela med. Det fanns ingenting egoistiskt med vare sig Bills spelsätt eller person.

Jag har aldrig riktigt släppt taget om det fantastiska Kumla REAL-laget jag en gång var en del av. Snackade bara för ett litet tag sedan med en utav mina gamla lagkamrater. Jag eftersökte en återförening.

Senast jag träffade Bill var i höstas på tåget mellan Örebro och Hallsberg. Vi pratade väldigt mycket, inte så mycket om basket utan mest om livet faktiskt. Vi pratade om hans skrivande. Bill kunde ju det där med att skriva. Han spelade fortfarande basket i Kumla REAL och han var numera stolt tvåbarnsfar. Lärarjobbet hade han bytt ut mot ett jobb på Kumlabunkern. Jag tänkte att det passade nog Bill väldigt bra. Stor som en björn men snäll som ett lamm.

Nu blir det ingen återförening med Bill. Jag gick in på hans facebook idag, den senaste uppdatering löd " plogar sig fram till Nkpg & firar av fredagen med liveligabasket: Dolphins-Plannja".

Det blev hans sista uppdatering. Idag fick jag beskedet att Bill inte finns med oss längre. Att han blott 31 år gammal har lämnat det jordiska livet. Oförklarligt men sant. Tveklöst orättvist. Tänk vad lätt man glömmer att livet inte går att ta för givet.

---

Min egen erfarenhet har ingenting inom basketen att göra (förutom när Bill hade brytit långfingret och hade lindat fingret i ett stort bandage och sedan höll upp det för oss, och vi vek oss av skratt eftersom han "pekade fuck you"). Bill var min tyskalärare i sjuan, åttan och under halva årskurs nio. Bill var en lärare som var väldigt snäll av sig och det utnyttjade ju vi såklart. Tyskalektionerna på högstadiet var nästan dom roligaste, inte alls för att språket är roligt, utan mest för att vi i princip lekte rövare på lektionerna (bör tas med en nypa salt!). Ibland hade vi lekar och dom som vann lekarna vann alltid frukter, vilket vi naturligtvis tyckte var barnsligt. Det hände också att Bill skrev dikter till den grupp som vann. En gång skrev han en dikt till hela våran klass -9c, när vi hade vunnit klasskamp. Dock kommer jag inte ihåg hur den gick, men vi hade den inramad och upphängd i vårat klassrum.

Jag kommer ihåg hur roligt det lät när Bill Larsson sa "Die Monate".
Han kommer alltid den som lärde mig dom första tyska orden och nu i efterhand ångrar jag att jag inte tog till vara på tyskalektionerna (även fast vi hade skoj!) och lärde mig lite mer tyska än "Hallo" och "Die Monate" (även detta bör tas med en nypa salt!).

Trots allt var det inte rätt att Bill somnade in. Han har fru, och två barn på 2 och 4 år.
Det är veckan innan jul, då man borde mysa och allt ska vara frid och fröjd.

Vila i frid.