Ja, visst har livet sina goda stunder. Men som med allting annat här i livet har även livet en baksida.

Kl 14.00 lyssnade vi tillsammans med SP,NV och TE-ettorna på en föreläsning om anorexia/bullimi nervosa. Föreläsaren hetter Johan och var inte den jag hade förväntat mig. Jag trodde vi skulle sitta och lyssna på en 1 timmes lång föreläsning med någon tant som jobbar som sjuksyster eller något.
Men alltså var han en lång, brunbränd kille som hette Johan. Han hade skjorta och jeans och såg ut som vilken 25 (?) åring som helst. Något om hans historia och vad han gått igenom kunde man defenetivt inte läsa av på utséendet.

Jag har ingen lust att berätta hans livsberättelse, men jag kan bara säga att den var otrolig. Vet inte om jag vill säga bra, för det är den ju egentligen inte. Den är hemsk. Livet kan vara hemskt. Det är människans uppgift att försöka göra livet lite lättare trots allt som kan hända. Tror jag i alla fall. Än så länge har jag inte kommit på något annat. Kanske gör jag det senare i mitt liv, någon gång i framtiden. Då ska jag blogga om det!


arrividerci - på återseende