i globen
nitton
vet inte vad jag ska skriva mer..
agro
fy fan vad jag hatar dig.
Gissa filmrepliken
"hello.... I live here"
come to mama
Om en vecka imorgon, den 22/4 åker jag med klassen till beautiful Rom. Det ska bli en kalas resa med att kolla på bl.a Colloseum, Vatikanstaten, Peterskyrkan, kolla på fotboll (Lazio-Atalanta), äta god mat och glass, italienare på mopeder och för att inte tala om sol värme och underbart sällskap. Som toppen på moset så sa Antonio att det dagen vi kommer besöka hans hemstad, Neapel, så ska vi ses! Something to look forward to! 
Hela klassen på Rockafella. Med Borats brorsa i mitten
Klassen i en park i Barcelona
Hanna, Jin, Jag och två franska grabbar
Tjejerna
Jag och Hanna påväg till the ocean
Antonio och jag i italien i somras
confession
Scrubs
Jag måste få säga, utan att låta gammal, att vad tiden går fort. Om en vecka åker klassen till Rom. När vi kommer tillbaka är det cirkus 5 veckor kvar i skolan och sedan är det sommarlov. Efter sommarlovet börjar jag trean. Jag fattar det knappt själv. Lilla jag. Linnéa Eriksson, börjar snart mitt sista år i skolan. Hur i helvete kunde tiden gå så snabbt? Jag kommer ihåg när jag var liten och min bror Andreas sa till mig "ooh Linnéa vad coolt, när du börjar ettan då börjar jag också ettan". Jag var sju och han var 16. Men nu i sommar fyller jag 18. 18 år. Folk säger ju att livet börjar då. Wow. Då kan det jag redan upplevt inte ens jämföras med det som väntas. Men ändå känner jag ångest. Och stress. Jag får ångest över att jag inte kommer hinna med allt i livet. Och jag känner stress för att jag inte vet vad jag vill börja med. För jag vet nämligen vad jag vill bli och vad jag vill göra, men jag vet inte när?
Hmm.. För att inte rinna ut på djupt vatten så sätter jag snart stopp här. Ska bara minnas lite vad som hänt det senaste året. Ett mycket turbulent sådant. För ett år sedan var vi iväg till Sundsvall på distriktslag SM. Och ungefär den här tiden förra året gick jag och kärade ner mig. Det höll i under sommarn och halva hösten. Sen dog fjärilarna i magen och livet blev svart. Ibland undrar jag varför jag tog det så hårt. Jag har ju liksom hela livet på mig. Men det hjälps inte. Har man sålt sig själv och hjärtat till någon för att sedan få det krossat tar det ett jävla tag att lappa ihop det. Men visst kommer det att ske och jag känner att jag är på god väg nu. Har alla förutsättningar inför sommaren.
Men det går inte en dag utan att jag undrar. Det går inte en dag utan att jag saknar.
That's life, it's just to accept the way it is.
Jaha. jag knåpade ihop en personlig text trots allt. Borde kanske knåpa ihop min samhällsuppsats istället.
OBS! Jag har dock inte läst igenom den texten som jag nyss skrev och tänker inte göra det heller, så ha förståelse om den är helt osammanhängande!
the man once sad
Det vi fruktar mest, har redan hänt!
ankor kan faktiskt flyga
ducks always fly together
Det var sista året och sista tillfället för oss födda -91 att åka iväg på distriktslags sm.
Verkligen skittråkigt att det inte blir nåt mer, men som Jojje sa: We still fly together.
Ni som inte var med oss, njut av bilderna.....
alla bilder är tagna med Johanna Skoghs kamera!!
forza blåvitt!!!!!!!!!!!!!!
Helgen i Nyköping har varit helt suverän. Den började i torsdags 16.30 när bussen kom till Skogstorp för att hämta upp oss kumlingar, askersundare och pålsbodingar. En 2h lång bussfärd väntade innan vi kunde entra ett ganska mulet Nyköping. Vi packade upp, åt, gick igenom hur helgen skulle se ut osv. Sen vill jag minnas att vi gick och la oss. Tidigt? Ja ganska. Men det fanns skäl. Väckningen på fredagsmorgonen kl 05.00 var fruktad, men vi klarade oss. Gick en promenad sisådär tio minuter efter väckning. Undrar någon om vi var pigga? Egentligen inte. Men med det gänget kan man inte bli annat än glad och taggad även om klockan står på 05.15. I ca 15 minuter var vi ute och skrek och hade oss. Vi taggade till SM-premiären som gick av stapeln 07.30 mot Värmland. En match som vi vann. Ärligt talat kommer jag inte ihåg så mycket ifrån matcherna, förutom resultaten. Men första matchen vann vi alltså med 4-3 och gissa om vi var på bra humör. Ett jävligt glatt humör som höll i sig hela helgen. Matchen därefter, mot Västerbotten (som för övrigt gick och vann hela skiten) förlorade vi dock med udda mål. Men jag vill nog minnas att det inte alls var långt ifrån en seger. Med rätt domare hade det lika gärna kunna slutat med Die Blaue som segrare efter också den matchen. På kvällen laddade vi om batterierna för att gå och heja på killarna. Fy fan vad vi hejade. Fy fan vilken stämning det blev på läktarn och i hela hallen. Jag lovar, vi hördes överallt. Sån känsla!
Plus att dom vann, heja!
Lördagen innebar sovmorgon. Har för mig att väckningen var 06.30. Vi kom till hallen lika taggade och lika högljudda som dagen innan. Matchen mot Jämtland/Härjedalen slutade 10-1 till oss. Vilken skön vinst!
Vi åt och åkte sen "hem" till stugan och vilade. När vi kom tillbaka visade det sig att det hade varit inbrott under natten, vilket jag och Micha hade hört och försökt säga, men som ledarna fastslog hade varit spöken etc. Men vi hade alltså inte hört i syne......
Eftermiddagen då. Vi taggade. Värmde upp. Väntade på att matchen innan skulle bli färdigspelad. Taggade lite till. Värmde upp på planen med boll. Blev tillsagda att gå av och att matchen förmodligen skulle ställas in på grund av skaderisk. Hallen var nämligen en ishall som man lagt "golv" över. Isen under "golvet" hade smällt och trängts upp vilket hade orsakat rena rama isgatan på planen. Kalabalik. Vi satte oss i omklädningsrummet. Blev något otaggade. Ca 10-15 min senare visar det sig att vi ska spela trots allt. Hinner spela i 22 minuter, sen skadade Sören sig och matchen avbryts. Ställningen i matchen var då 1 till oss och 0 till Gotland. Spelkomitteén bestämde sedan att matchen skulle sluta med vinst för oss vilket betydde att vi skulle spela kvartsfinal mot Västmanland samma kväll.
Återigen taggade vi till. Vi fick åka till Oxelösund där matchen blev 45 minuter försenad. Men sen sattes den igång.
I första perioden var vi inte riktigt med. Var tvåa in i situationerna vilket gjorde att Västmanland tog ledningen. Kommer dock inte ihåg hur resultatet var. Andra perioden bestod mestadels utav utvsiningar eftersom domarn (agro-känslor väller fram!!!!) tydligen var maktgalen och njöt av att visa ut folk. Den här perioden spelades mer 5-4 och 4-5 än 5-5. Inför tredje var läget 1-4 till motståndarna. Det kändes rätt hopplöst, men inte fan skulle vi vika ner oss. Vi höjde oss istället. Så jävla mycket också. Hämtade upp underläget till 5-5. Jävligt intensiv period. 16.41 åkte lunden på en utvsining som var helt vansinnig. En människa i Västmanland har bollen och lund springer bredvid, håller ut klubben och täcker. När den andra människan skjuter eller vad fan hon gjorde smäller det i lunds klubba och hon åker ut för otillåtet slag. Och här avgjordes matchen. I fem mot fyra sätter dom den där jävla boll jäveln i målet. För att den där jävla domarjäveln tog en så jävla löjlig utvisning.
Efter matchen kom Hallands killagstränare (som spelade efter oss) fram till lund och sa att vi hade spelat grymt bra och att domarn var ett fiasko (eller något liknande). Ja. men jättekul att en domarjävel nästan avgjorde matchen. Okej, vi kanske ändå inte hade vunnit men vi hade haft lite mer chans än vad vi fick. Vi hade samma pantade domare i Västerbotten matchen också. Liksom då var han katastrofal! I kvartsfinalen dömde han 11 utvisningar, och jag lovar det var bara han som blåste! Sofia fick utvisning för obstruktion, och när hon frågade efter en förklaring eftersom hon inte ens hade rört spelarn fick hon svaret "Du tänkte......." HUR I HELVETE KAN MAN VISA UT NÅN SOM INTE ENS HAR GJORT NÅGOT ÄN BARA FÖR ATT MAN TROR ATT HON KOMMER NOG GÖRA DET....
Fy fan vad arg jag blir när jag tänker på det här.
Det finns inga ord som kan beskriva känslan av att förlora en viktig match. Det var likadant förra året i Sundsvall när vi åkte ur i kvarten mot Västerbotten. De gjorde 4-3 med ca en halv minut kvar. Eller som när vi förlorade i hudiksvall men var så jäääävla nära en bronsmedalj. Och så nu.
jag hatar hatar hatar hatar att förlora.
Skönt att skriva av sig allt för ingen orkar lyssna på en längre och jag orkar inte prata eftersom min röst bara blir hesare..
men vi hade grymt stöd på läktarn utav föräldrar och killaget! Cred till dom!
och cred till laget för en grymt kul helg.
helgens "nyckelord": Ducks fly together.
a little too late
Glömde säga. Min brorsa Andreas lurade mig. Hoppas jag lyckades lura nån själ därute iaf!
inkorgen på pappas mobil
skickat från: Ante mob
"Hej. Fick just veta en gla nyhet. Ville inte säga nått innan vi visste helt säkert,
men ni ska bli farmor och farfar två gånger iår. Nån gång i september
kommer det bli. Mvh Andras och louise."
ni vet nu, jag ska bli faster två gånger i höst! Det här var världens bästa händelse!
