Äntligen känner man varför livet är värt.
För det första så kan nog vädret ha några strå i stacken. Man bli ju helt enkelt gladare, piggare, brunare (osv) av solsken. Att sen få komma igång med försäsongsträningen känns också bra, faktiskt. Visst är det typ det värsta som finns egentligen. Att bara träna fys under tre månader, men jag vill ha bättre förutsättningar individuellt inför nästa säsong och då är det bara att köra på. Mina föräldrar har nog också påverkats av vädret tror jag. De har faktiskt blivit goare och det gör mig också på bra humör, fast jag har alltid vetat att min familj är bäst! Och mina vänner är också bäst kan jag lugnt säga. Gamla som nya, från skolan, innebandyn och ja alla helt enkelt. Får inte heller glömma att nämna att kära gamla yxhultlaget har startats upp igen! Dock inget seriespel i år, men att träna fotboll en gång i veckan kommer göra susen och trots att jag älskar innebandyn har jag saknat att sparka på läderbollen!
Kalle bidrar också till att jag är glad nu, men också att jag är väldigt trött haha!



Ja trött ja. Det märks nog att jag är det i det här inlägget.
Förövrigt har jag blivit väldigt dålig på att blogga. Både att uppdatera och skriva.
Kanske för att det är en jävla massa nationella prov för en tid framöver, och nu ska jag förövrigt plugga lite tyska.
arrividerci - på återseende