confession
"I miss you so much that it hurt sometimes!"
Scrubs
Jag måste få säga, utan att låta gammal, att vad tiden går fort. Om en vecka åker klassen till Rom. När vi kommer tillbaka är det cirkus 5 veckor kvar i skolan och sedan är det sommarlov. Efter sommarlovet börjar jag trean. Jag fattar det knappt själv. Lilla jag. Linnéa Eriksson, börjar snart mitt sista år i skolan. Hur i helvete kunde tiden gå så snabbt? Jag kommer ihåg när jag var liten och min bror Andreas sa till mig "ooh Linnéa vad coolt, när du börjar ettan då börjar jag också ettan". Jag var sju och han var 16. Men nu i sommar fyller jag 18. 18 år. Folk säger ju att livet börjar då. Wow. Då kan det jag redan upplevt inte ens jämföras med det som väntas. Men ändå känner jag ångest. Och stress. Jag får ångest över att jag inte kommer hinna med allt i livet. Och jag känner stress för att jag inte vet vad jag vill börja med. För jag vet nämligen vad jag vill bli och vad jag vill göra, men jag vet inte när?
Hmm.. För att inte rinna ut på djupt vatten så sätter jag snart stopp här. Ska bara minnas lite vad som hänt det senaste året. Ett mycket turbulent sådant. För ett år sedan var vi iväg till Sundsvall på distriktslag SM. Och ungefär den här tiden förra året gick jag och kärade ner mig. Det höll i under sommarn och halva hösten. Sen dog fjärilarna i magen och livet blev svart. Ibland undrar jag varför jag tog det så hårt. Jag har ju liksom hela livet på mig. Men det hjälps inte. Har man sålt sig själv och hjärtat till någon för att sedan få det krossat tar det ett jävla tag att lappa ihop det. Men visst kommer det att ske och jag känner att jag är på god väg nu. Har alla förutsättningar inför sommaren.
Men det går inte en dag utan att jag undrar. Det går inte en dag utan att jag saknar.
That's life, it's just to accept the way it is.
Jaha. jag knåpade ihop en personlig text trots allt. Borde kanske knåpa ihop min samhällsuppsats istället.
OBS! Jag har dock inte läst igenom den texten som jag nyss skrev och tänker inte göra det heller, så ha förståelse om den är helt osammanhängande!
Scrubs
Jag måste få säga, utan att låta gammal, att vad tiden går fort. Om en vecka åker klassen till Rom. När vi kommer tillbaka är det cirkus 5 veckor kvar i skolan och sedan är det sommarlov. Efter sommarlovet börjar jag trean. Jag fattar det knappt själv. Lilla jag. Linnéa Eriksson, börjar snart mitt sista år i skolan. Hur i helvete kunde tiden gå så snabbt? Jag kommer ihåg när jag var liten och min bror Andreas sa till mig "ooh Linnéa vad coolt, när du börjar ettan då börjar jag också ettan". Jag var sju och han var 16. Men nu i sommar fyller jag 18. 18 år. Folk säger ju att livet börjar då. Wow. Då kan det jag redan upplevt inte ens jämföras med det som väntas. Men ändå känner jag ångest. Och stress. Jag får ångest över att jag inte kommer hinna med allt i livet. Och jag känner stress för att jag inte vet vad jag vill börja med. För jag vet nämligen vad jag vill bli och vad jag vill göra, men jag vet inte när?
Hmm.. För att inte rinna ut på djupt vatten så sätter jag snart stopp här. Ska bara minnas lite vad som hänt det senaste året. Ett mycket turbulent sådant. För ett år sedan var vi iväg till Sundsvall på distriktslag SM. Och ungefär den här tiden förra året gick jag och kärade ner mig. Det höll i under sommarn och halva hösten. Sen dog fjärilarna i magen och livet blev svart. Ibland undrar jag varför jag tog det så hårt. Jag har ju liksom hela livet på mig. Men det hjälps inte. Har man sålt sig själv och hjärtat till någon för att sedan få det krossat tar det ett jävla tag att lappa ihop det. Men visst kommer det att ske och jag känner att jag är på god väg nu. Har alla förutsättningar inför sommaren.
Men det går inte en dag utan att jag undrar. Det går inte en dag utan att jag saknar.
That's life, it's just to accept the way it is.
Jaha. jag knåpade ihop en personlig text trots allt. Borde kanske knåpa ihop min samhällsuppsats istället.
OBS! Jag har dock inte läst igenom den texten som jag nyss skrev och tänker inte göra det heller, så ha förståelse om den är helt osammanhängande!
Kommentarer
Postat av: Elin
Känner likadant med allt. Och det där med kärlek tar tid, riktig kärlek kommer man nog aldrig över och glömmer=/
Trackback
