Ni kanske känner igen han eller så har ni inte en aning om vem han är. Christoffer Lindhe heter han i alla fall.
Jag kan utan att ljuga säga att jag inte hade en aning om hans existens förrän ikväll. Är faktiskt inte ett så stort fan av simning utan kan väl mest namnen på de kändaste simmarna på senare år som till exempel Lars Frölander, Anna-Karin Kammerling, Emma Igelström och Therese Alshammar.
I alla fall så fick jag se honom på Idrottsgalan nu ikväll. 2006 blev Christoffer påkörd utav ett tåg. En olycka som skulle påverka hela hans liv och även hans sport -simning. Han var rankad åtta i Västergötlands län och 63:a i Sverige innan olyckan. Såhär skriver han på sin hemsida :
 "Trots att jag endast har simmat i ett år efter min skada, har jag lyckats över förväntan och tagit mig upp på en fjärde plats i Världsrankingen i min klass S4 och jag har tagit ca 16 svenska rekord och fyra SM guld i frisim (50, 100, 200m) och fjäril (50m).  Jag har simmat i landslaget i ca åtta månader och tävlar för ÅSS; Åsundens simsällskap."

Vilken upphämtning. Helt otroligt hur han fortfarande kan ha sådan motivation -fast ännu bättre- efter att ha förlorat både benen och en arm. Och hur han kan bara ett år efter skadan kan ta plats i svenska simlandslaget.
Visst kanske man hade velat ta upp sin idrottskarriär om man hamnade i samma situation, men ändå inbillat sig att det skulle vara omöjligt. Eller att man använder handikapet som en ursäkt för att inte kunna fortsätta. Inte helt omöjligt med tanke på hur hopplöst det skulle kännas att förlora båda benen och en arm.

Så jag kan bara säga vilken förebild killen är! Det är verkligen beundransvärt.
Jag skäms nu när jag sitter här och tänker på hur mycket jag klagar över hur "trött jag är i benen!"  eller "jag orkar inte göra fler armhävningar, när slutar vi?".

Vad har jag egentligen att klaga på?