Det är inte nysningarna, att vara röd och fnasig om nästippen efter alla gånger man har snytit sig, att på morgonen vakna med ena näsborren täppt som en stoppad korv, försämrad hörsel, seg i hela kroppen, ont i halsen, hostan, ont i huvudet, ömma körtlar, att snörvla som att man just kollat på världens hemskaste film, att tvingas andas med munnen öppen när man sover för att det inte går att dra in luft genom näsan som är det jag hatar mest med förkylning.

Det är att veta att det inte spelar någon som helst roll om man snyter sig för direkt när man spolat ner det kladdiga snytpappret i toan och tvättat händerna är snoret tillbaka och näsan behöver behöver sig en till omgång. Det finns liksom inget slut på snoret. Den gula kladdiga geggan kommer alltid tillbaka precis som en såndär boomerang man kastar.

Snoret kan dö.